Den senaste tiden har jag tänkt en del på mormor. Ja framförallt hur mycket jag saknar henne och tiden innan hon blev sjuk.

Ibland kommer jag på mig själv att tänka att det är något jag skulle vilja prata med henne om. Något som bara hon och jag skulle dela. Jag skulle vilja sitta i hennes kök och dricka saft precis som då. Ja jag skulle tom kunna äta äppelgifflar som hon alltid envisades med att köpa fastän jag inte gillar äppelmos. Hon hade oftast något annat men försökte ändå att lära mig äta det i nästan trettio år...

En stund skulle vi spela "skitgubbe" eller 31:an. Stundtals bara ligga i varsin soffa som var alldeles för kort så benen stack långt utanför. Ibland var vi tysta tills man hörde mormor snarka till. Ibland läste vi ikapp skvallertidningarna från hennes väninna damfrisörskan. Och ibland hade vi de där samtalen som jag uppskattar så mycket. De där om livet. Om när jag var liten eller guldkornen från hennes ungdom.

När jag kom hem från USA var hon redan sjuk fast vi visste inte om det. Trots att jag ville ha mer tid i USA så är jag tacksam för tiden här hemma. Den när jag hängde hos mormor innan jag började jobba och flyttade till Skövde. Tiden som det var bara vi två.

Herregud så jag saknar det. Den tiden börjar komma tillbaka nu. Nu när de där sabla sjukdomsminnena börjar suddas.

Sovgott lilla lilla mormor.

Ska tänka på dig imorgon och le.
Jag har denna vecka plöjt igenom en serie som jag kommit att tycka väldigt mycket om. The Fosters.

I säsongsavslutningen snyftade jag högt. Sällan man gör det av en serie.

Älskar den där familjen.


Grannen Emelie och hennes Daniel tog med mig på fikafrukost igår. Slurp.