Oj oj oj.
Idag har man fått möjligheten att se lite ögongodis, på jobbet till råga på allt =)
Härligt. Ja idag är en bra dag minsann.

Vaknade på rätt sida. Hade dessutom sovmorgon. Mycket härligt som sagt.

Må så gott rara ni. Ni tappra som kikar in då och då.
Säg gärna vilka ni är i en liten kommentar eller två.

Kram Malin
Malin tycker... att vakna 04.40 är INTE ok. Att gå upp nu är hiskligt tidigt... nästintill förbjudet. Frågan är.. om min kropp bestämt sig att vara pigg vi det här laget så kommer den garanterat vara trött när jag ska gå upp... Åh vilket dilemma. Vädret lockar inte direkt till morgonpromenad, och det vore att vara lite omalinistiskt hurtigt... Nej det får bli frukost, dusch och bokläsning en stund... Behöver inte lämna rummet förrän 09.40ish..
Att se på dokumentärer eller program om levnadsöden kan få tankarna att sväva iväg.
Att lyssna på Lasses låtar kan få vem som helst att låta tårarna att rinna.

Ikväll har jag inte varit i mitt esse. Trött på saker. Trött på tristessen. Trött på allt. Det hjälper inte alltid att ha det "bra" när vissa saker rentav suger. Jag längtar, saknar och jag blir så arg på mig själv. Jag vill inte sakna. Jag vill inte hoppas för risken att hoppas för mkt är större än att det blir bättre än bra. Jag vill inte längta. Jag vill inte ha vardagstristess. Jag vill njuta. Jag vill leva. Jag vill må bra. Jag vill inte bara låta livet rinna iväg. Vill borde kan och ska...

- - -

En vän till mig kom in till mig på jobbet idag. Hans pappa dog strax efter att jag kommit hem från KSS (sjukhuset) för två år sedan. För några veckor sedan dog hans mamma. Vad säger man till någon vars mamma precis har dött. Jag blev alldeles ställd. Kalla kårar gick genom hela min kropp. Jag gav honom en lång kram och sa någonting om att det var skönt att se honom och att jag tänkt på honom. Sedan stod vi ganska tysta. Hade jag inte varit på jobbet hade tårarna trängt igenom. Tror jag satte dem på paus. Eller nåt. Jag vet inte. Får liksom ingen ordning...

En annan väns mamma dog för ett år sedan. Vi har lärt känna varandra ganska nyss. Även där har jag jättesvårt att begripa eller ja man kommer ju aldrig förstå. Men pusselbitarna i ett enda kaos får en att inse att man har det ganska bra även om man är matt och trött på allt just nu. Varför får man sällan vara riktigt lycklig och lyckad? Varför vet man vad man inte vill men sällan vad man vill....  

Imorgon är en annan dag. Vägen dit är en saga i sig, men att klia på en och samma punkt... Det gör så himla ont. Varför ska jag vara trasig och gå sönder gång på gång? Det har ju liksom inte hänt mig något... Biter mig kvar i det förflutna och är rädd för framtiden i rädsla av att ta klivet ut i det okända. Säger till andra att man ska våga, ta steg framåt och inte se bakåt. Lättare sagt än gjort när det gäller en själv. Man vet vad man har/har haft men inte vad man får eller borde sträcka sig efter.

Imorgon ska jag vandra lättare. Jag ska bestämma mig för att det ska bli en bra dag hur det än blir. Det blir som Olof Röhlander säger alltid som man tänkt sig. Jag ska bara få mitt undermedvetna att inse att det är hur jag vill det ska vara som det ska bli... utan att vara åpen. Eller som säger: Somna inte osams med dig själv.

Ta vara om varandra och var rädda om er.

Kram Malin